|
|
|
|
Tanke och förundran
Symposium i filosofi 23-24 april 1999
Filosofiska Institutionen
Åbo Akademi
Filosofin är enligt min uppfattning ett ämne som berör många olika livsområden. Det finns förstås filosofer som har velat specialisera sig inom någon bestämd gren, t.ex. logiken eller kunskapsteorin, men för den som är intresserad av den mänskliga kulturens alla aspekter utgör filosofin en intressant utsiktsplats. Den som vill utreda begrepp från många olika sammanhang har stor nytta av en bred allmänbildning.
Min egen väg till filosofin gick över teologin och religionshistorien. När jag reste till Åbo för att börja studera vid den teologiska fakulteten där ville min far, som också var teolog, ge mig ett ord med på vägen. Han sa att det är stor skillnad mellan tro och teologiska studier. Det man i akademiska studier kan lära sig är som noterna till musikstycken. Liksom man inte blir musikalisk genom att studera musikens teori, kan det som tron gäller inte bli uppenbart genom vetenskaplig forskning.
Min egen utgångspunkt när jag valde teologin var att jag ville ha reda på vad man kan veta om Jesus. Ett par bekanta framhöll för mig att det var ohållbara premisser för att börja studera teologi, men det brydde jag mig inte om. I teologiska fakulteten vid Åbo Akademi fick jag en mycket allmänbildande och omfattande lärdom om kristendomens historiska grunder.
Senare övergick jag helt och hållet till religionshistorien och fördjupade mig där i de afroamerikanska kulterna umbanda och voodoo. Umbanda förekommer i Brasilien och är en blandning av afrikansk och indiansk religion och katolska bruk. Voodoo på Haiti har en liknande sammansättning. När jag studerade fenomenen frågade jag mig ofta hur det kommer sig att de troende i vårt århundrade ägnade sig åt så bisarra bruk som förekommer i de här kulterna. Mitt eget svar är att livet är så hårt och människornas möjligheter att påverka sina egna förhållanden så små, att de nedärvda kultformerna framstår som en utväg ur misären.
Redan under andra studieåret påbörjade jag mina studier i filosofi. Jag fascinerades av filosofins historia och läste naturligtvis också mycket religionsfilosofi. I samband med religionsfilosofin läste jag också om vissa vetenskapsfilosofiska frågor, och det tyckte jag var intressant. Den formella logiken var jag i och för sig intresserad av, som man kan vara intresserad av att lösa matematiska problem, men någon större betydelse för filosofiska frågeställningar kunde jag inte se att den hade. Det var när jag i mina postgraduala studier introducerades i Wittgensteins tänkande av Lars Hertzberg som jag fann ett sätt att bedriva filosofi som berörde de flesta områdena av livet.
Är det en oerhörd förenkling att säga att psykologistuderande vill ha reda på sin egen läggning, handelsstuderande vill lära sig hur man når yttre framgång, teologistuderande försöker få klarhet i sitt eget trosliv och att filosofistuderande vill veta vad som är sanning? Javisst är det en grov generalisering, men jag tror att det ändå inte är en helt missvisande beskrivning. En del filosofer anser att filosofin kan hjälpa oss att bilda oss en hållbar livssyn. Många som studerar ämnet kanske rentav söker en livssyn. Jag tror att det här är ett fåfängt företag.
Den diskussion som just nu, läsåret 1998-99, förs i forskarseminariet i filosofi vid Åbo Akademi får näring av många i och för sig oerhört intressanta inlägg av de deltagande filosofer som fick sin grundutbildning på 80-talet. Diskussionen påminner mig om den debatt som utvecklade sig inom Religionshistoriska institutionen när en generation av deltagare i högre seminariet tillsammans med sin professor, Haralds Biezais, fördjupade sig i religionens väsen. Seminariedeltagarnas utveckling hade fört till att de intresserade sig för de grundläggande metodologiska frågorna och därför också frågade sig vad man till syvende och sist kan uppnå med vetenskaplig forskning. Jag hade det ju klart för mig: vi läser endast partitur, musiken får vi ägna oss åt på annat håll. Men en av seminariedeltagarna hävdade t.ex. att man mycket väl kunde förena en bönestund före seminarierna med den vetenskapliga verksamheten.
Forskarseminariet i filosofi har nått den punkt där en del av deltagarna ifrågasätter självpåtagna gränser för den filosofiska diskursen. Det här kom fram t.ex. när seminariet diskuterade Peter Winch' behandling av Simone Weil. Den art av filosofisk analys som Winch anlägger försöker klargöra vilka anknytningar till allmänmänskliga begrepp Weils tankar om Gud kan ha. Man kan säga att det här sättet att bedriva filosofi på innebär att man klassificerar svåra begrepp och därmed visar deras släktskap med andra som kanske är lättare att förstå. På det här sättet kan man dels skapa förståelse och dels göra uppmärksam på möjliga missförstånd. Men alla är inte nöjda med detta, utan vissa frågar sig varför man inte kunde låta Gud stå som en kategori för sig och ta på allvar de beskrivningar som t.ex. Weil ger av det gudomliga.
Sådana diskussioner är ofattbart pirrande därför att de bygger på en mycket bred bas av gemensam förståelse och insikt och för all del överensstämmelse i uppfattningar. Ändå tycks det finnas en skillnad i hur man ser på filosofins möjligheter. Jag anser själv att det inte kan höra till ett filosofiskt program att arbeta med de begrepp som berör Gud i den bemärkelse som de förstås av en troende. Jag motiverar min åsikt med att de religiösa begreppen inte har den generalitet att de utan vidare kan förstås av andra än dem som använder dem som uttryck för sin tro.
Men, kunde någon invända, är det inte en av de insikter vi kan få genom filosofin att inga begrepp är sådana att de måste uppfattas lika av alla människor? Vi har ord för olika fysiska föremål, för känslor, tidsbegrepp och moraliska begrepp. Varför tar vi människorna på orden om de talar om sina ägodelar, sina framtidsförhoppningar och sin syn på tillvaron fast vi vet att deras tankar inte skulle kunna uttryckas så att alla människor i världen kunde förstå dem? Och om vi gör det, varför skulle vi då inte i filosofin kunna diskutera Gud med de ord som troende använder?
En poäng i Wittgensteins kritik av uppfattningen om psykologiska begrepp är att det är fel att tro att alla namn är namn på ett något. Den som säger att ordet "smärta" betyder en bestämd upplevelse eller ett tillstånd använder detta substantiv för att visa på något som ingår i världen. Med sin kvalificering av vad det betyder uttrycker den här personen dessutom vilket slag av fenomen som ingår som en del av världen. Om vi (i ett filosofiskt sammanhang) säger att smärta är en psykisk upplevelse gör vi alltså ett metafysiskt drag. Men Wittgenstein sa också att ett uttrycks betydelse är dess användning. Det här uppfattar jag så att det strängt taget inte är bara om de psykologiska begreppen det är fel att tro att alla namn är namn på ett något. Inte ett enda namn är ett namn på ett något. För om jag pekar på något på marken och säger att det är en sten och därmed menar att ordet definierar det som ett fysiskt föremål, uttalar jag mig också om ett slag av fenomen som ingår i världen. Det är inte det fysiska föremålet som ger det namnet "sten", det är jag, som använder ordet. Igen, i ett filosofiskt sammanhang är det ett metafysiskt drag att säga att en sten är ett fysiskt föremål.
Det viktiga är nu att minnas att ett uttryck inte får sin betydelse av att det finns någonting i världen som det står för, utan av den roll det spelar i min kommunikation med andra. Men när vi talar med varandra i allmänna ordalag menar vi det där fysiska föremålet på marken när vi talar om stenen. Vi kan ta det i vår hand, vi kan se dess form och färg och vi hör ljudet när vi släpper det till marken igen. Den här klassificeringen är emellertid inte en metafysisk klassificering, för dess syfte är inte att hävda att det finns fysiska föremål. Det är snarare en språklig klassificering, som hör ihop med det vi kan göra med stenen, hur vi talar om den och hur vi refererar till den.
Att vi kallar stenen ett fysiskt föremål hör ihop med de iakttagelser vi kan göra med våra sinnen. När vi talar om att vi gör iakttagelser och att vi använder våra sinnen är detta också uttryck för ett sätt att använda ord som står i förbindelse med våra kommunikationsbehov. Inte heller av det här borde vi dra slutsatsen att vi uttalar oss om vår egen och våra sinnesförnimmelsers existens. Det är så jag föreställer mig att språket fungerar: de uttryck vi använder hänger samman med våra sätt att handla och beskriva sammanhang. När jag sa tidigare att Winch försökt klassificera de uttryck för det gudomliga som Weil använt, avsåg jag inte att han ville förklara vilket slag av entitet eller enhet de stod för. Han ville visa på sammanhang där det Weil uttryckte kunde vara begripligt på ett mera allmänt plan.
Varför behöver en filosof inte göra detsamma om uttryck för vardagliga fysiska föremål? Därför att uttrycken fungerar i de sammanhang där de används. Vår varseblivning räcker till för att vi ska kunna identifiera något som en sten. Kanske inte heller det vi säger om det psykologiska behöver filosofiska utredningar i sammanhang där vi t.ex. talar om hur vi känner oss. Omständigheterna där vi använder sådana uttryck är ofta sådana att vi kan förstå hur någon använder dessa uttryck om sig själv.
Det är klart att svårigheter kan uppstå när vi har att göra med människor från andra kulturer. De kanske inte talar om naturfenomen eller psykologiska företeelser med uttryck som motsvarar våra. Men det här är inte nödvändigtvis ett filosofiskt problem; det är lingvistiskt och har att göra med vår förmåga att förstå den andra kulturen.
När vi talar om det estetiska och etiska är problemen ofta större. Det estetiska står i en annorlunda förbindelse med den materiella världen än de egenskaper som vi har sinnesintryck av eller som vi förstår genom vårt dagliga umgänge med människor. Jag frestas att säga att det estetiska språket lever ett liv för sig, där det som håller fast betydelsen av uttryck är svårare att förklara med hänvisning till vad vi gör, hur vi handlar. Med det etiska förhåller det sig på liknande sätt. Vi kan t.ex. inte lära oss vad ord för det etiskt goda betyder genom att iaktta världen. Vi kan kanske lära oss förstå orden därför att de har anknytning till andra ord med vilka vi beskriver livet.
På något sätt står det estetiska och etiska i så nära förbindelse med människors spontana sätt att reagera att vi kan känna igen åtminstone vissa uttryck för de här sidorna av den mänskliga tillvaron. Ändå är det ingen som säger att t.ex. en filosof som vill få fram begreppsliga kopplingar mellan uttryck på de här områdena kan göra sig förstådd hos alla, ens sina kollegor.
När vi rör oss på det religiösa planet är svårigheterna så mycket större. Eftersom det finns många människor som inte förbinder någonting personligt med de religiösa begreppen, kan man inte anta att man kan föra en allmän konversation i religiös anda om föremålet för tron med vem som helst. Det språkbruk som här, om uttrycket tillåts, lever sitt eget liv i allra högsta grad, är för många så avskuret från det dagliga livet att de inte kan se uttryckenas roll i en troendes liv. Med att säga att det lever sitt eget liv avser jag inte att uttryckens mening alltid är lösryckt från ett handlingssammanhang, men att det sätt på vilket den hör ihop med det inte är lätt att se för den oinvigde.
Ett viktigt område inom filosofin är undersökningen av den vetenskapliga verksamheten. För mig har vetenskapsfilosofin haft en mycket stor betydelse också när det gäller min uppfattning om vad som är viktigt i livet. Vetenskapsfilosofen har till uppgift att undersöka hurdana begrepp man använder sig av i forskningen. I många fall kan representanter för de olika forskningsgrenarna tycka att filosofen är förnumstig om han försöker förklara den vetenskapliga verksamheten. Här, liksom inom religionsfilosofin, borde filosofen låta bli att tala om för de personer han eller hon undersöker vad de begrepp de använder sig av egentligen betyder. Den som t.ex. sysslar med naturvetenskaplig forskning har antagligen en förståelse som inte kan delas av en som inte är bekant med teoribildningen och metoderna genom egen erfarenhet.
En populär uppfattning av vetenskapsfilosofin är att den försöker skapa en syntes av de resultat man uppnått inom vetenskapsområdena. Filosofin hjälper oss enligt det här synsättet att skapa oss en vetenskaplig världsbild. Som jag ser det är det här en omöjlig uppgift, praktiskt, men framför allt begreppsligt därför att begreppen på många vetenskapsområden är oförenliga sinsemellan. Vetenskapsfilosofin måste börja i den andra ändan. En legitim frågeställning för en vetenskapsfilosof är vilka grundantaganden forskning inom olika områden bygger på. Filosofen frågar sig alltså vilka perspektiv forskarna anlägger på sina forskningsobjekt.
Genom att undersöka vilka förutsättningar man gör inom vetenskapen kan filosofen kritisera överdrivna anspråk och sätta den vetenskapliga verksamheten i sitt sammanhang med andra samhälleliga aktiviteter. Vetenskapsfilosofin är alltså också samhällskritik. Liksom filosofer kan peka på missbruk av begrepp på vetenskapens område, kan de göra det också på kulturens, politikens och andra samhälleliga områden. Filosofin är därför ett viktigt redskap i samtidskritiken. Sammanfattningsvis vill jag karakterisera filosofin som granskning av våra tankeformer för att skapa klarhet om hur olika sätt att tänka förhåller sig till varandra och för att reda upp oklarheter och missförstånd i tänkandet. Med ytterligare en bild kan man säga att filosofin är som ett förstoringsglas som vi använder för att se tydligare.
Kan filosofin själv underställas en kritisk granskning? Kan vi använda ett andra förstoringsglas för att undersöka det förstoringsglas vi annars använder? Med ett förstoringsglas kan man undersöka hur ytan på ett annat förstoringsglas ser ut. Man kan kanske upptäcka annars osynliga repor i glaset. Men hur väl förstoringsglaset för övrigt lämpar sig i det arbete man vill utföra får man bara reda på genom att använda det. Jag tror att filosofer alltid borde reflektera över sina egna metoder och fråga sig hur bra deras sätt att betrakta problemställningarna fungerar. På det sättet kan de förnya sig och förbättra sin analys. En sådan utveckling av det filosofiska tänkandet tycker jag mig bestämt ha iakttagit, inte minst i det forskarseminarium där jag själv har haft glädjen att få delta.